Vi lever ännu i vår bebisbubbla. Det är bara Max för hela slanten. Hundarna har naturligtvis sin plats i vardagen och är mycket noga med att få vara nära Max, men själv hinner jag inget annat än att ta hand om vår son. Jag vet faktiskt inte om jag har lust med något annat heller för den delen just nu =)
Foto taget från den ammande mammans synvinkel.
Senior och junior har en stund efter frukost.
Mamma och Max tar en lur i soffan.
De små små händerna och fötterna är de sötaste som finns. Svårt att tänk asig att de ska bli stora labbar som kan hålla i en hammare....
Åter pappa och son i samförstånd.
På en av de otaliga rundorna i skogen med hundar och barnvagn. Försöker gå 5-8 km/dag i skogen och sen en mindre runda till på kvällen.
Det har regnat i vinter. Mycket. Massor. Tillräckligt. Rönneå ser nu ut som en mindre sjö. Det är dyngsurt i markerna.
1 kommentar:
Det är väl innget märkligt att ni lever i en bebisbubbla efter allt svårt ni fick( särskilt Britta!) gå igenom innan Knyttet dök upp och till sist kom ut i Max skepnad!
Han är Ljuvlig och jag vill så gärna få rå om honom, mina usla händer till trots! Och jag vill att Sinus o Pompe får träffa honom här hos oss! Så slipper vi hundslagsmål och taxarna får Lycka!
Skicka en kommentar