Nu börjar det hända lite grejor igen. Ibland syns det inte att något görs, även om Ola och grabbarna jobbar hela tiden. Just nu bygger de en naturstensmur som ska gå runt ena gaveln och uteplatsen för att hålla alla grusmassor på plats så att kåken inte ramlar ihop eller glider ned i ån.
Det blir jättefint. Det svåraste har varit att få tag i sten då bönderna runt i kring, konstigt nog, inte alls är särskilt intresserade av att bli av med all sten som de plöjer upp. Möjligen om de får betalt för stenen så kanske det går...men det känns inte aktuellt. Så nu fraktar vi sten flera mil från ett ställe där vi får lov at plocka.
Rörkrökaren har äntligen varit i farten och börjat fixa med avloppet så att nu ligger all isolering på plats till "nya" delen av huset. Snart snart kan vi börja gjuta plattan, vilket vi had ehoppats på skulle ha skett för 2 veckor sedan.
Nocce är med och kollar läget. Han älskar att dra långa snabba repor runt den blivande trädgården. Greyhounds - släng er i väggen!!!
Sixten är också me doch kollar så att allt blir bra. Han är just nu mest intresserad av att strimla grannens storpudel i små bitar. Fattar inte vad som flugit i honom? Är det mattes stora mage som skapar försvarsbehov?
Stackars lille Janis som kämpar och sliter... Stenen är troligen tyngre än vad han är.
Muren blir så himla bra! Senare ska det planteras stenväxter som ska ringla sig över den.
Den "gamla" delen av huset är det inte så mycket kvar av nu. Vi trodde nog att vi skulle kunna spara mer än vad vi har kunnat, men det mesta har varit så ruttet och så dåligt byggt att det inte går. Golvet i ena delen låg ju i stort sett på backen utan isolering emellan.
Utsikt från hundgården över grannens hästhagar.
Byggplatsen
Ettt av de uråldriga äppelträden har nu beskurits för första gången på närmare 30 år. Hoppas det överlever =) Nedanför har Britta gjort en provisorisk rabatt med en massa sticklingar från Knutstorp.
Jahapp, så var vi i v. 34 av graviditeten. Tjock som få och öm som bara den i magen. Knyttet har fullt sjå med att försöka sparka ut bukväggen på mig och det känns som ett gigantiskt blåmärke på insidan. Det gör det svårt att gå upprätt, omöjligt att lyfta föremål i Sixtens storlek och väldigt svårt att vända sig i sängen. Det där med nattsömn är helt överskattat. Man klarar sig faktiskt ganska bra på bara några timmar, men humöret blir dock lidande. Är just nu otroligt lättretad och har svårt för allt möjligt och omöjligt. Kan dessutom börja grina för absolut ingenting. Tur att det finns några tjejer (förutom Ola och hundarna) som piggar upp mig;
Åsa - min kära svägerska - som kommer med en massa bra tips, bla. boktipset "Att föda utan rädsla", samt skickat mig en väldigt kul bok: "På smällen - från A till bebis". Ett bra stöd när tankarna far åt alla håll.
Helen - min underbara vän och kollega! Hon får mig att skratta och med henne kan jag vara precis som jag är! Hon är en av de få som kan ta mig på rätt sätt.
Lisa- världens sötaste Lisa! Piggar alltid upp mig och är så där genomrar som bara Lisa kan!
Nu är det ju så att jag har en ganska stor förlossningsrädsla att tampas med och då är dessa tjejer guld värda. Alla kvinnor som i övrigt tycks gilla att berätta blodiga och smärtfyllda historier om sina egna förlossningar ombedes helt bestämt att hålla truten! Det hjälper mig inte ett dugg och min fantasi och min logik är absolut helt tillräckligt god för att begripa att det inte är det minsta behagligt att trycka ut en hörnsoffa genom vaginan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar